Min förlossning del 2

Okej dags för min del 2 av hur jag kände/känner kring hur min förlossning blev och hur jag känner nu efteråt.
Jag tänker att jag delar upp det lite i kategorier. Skulle ni sen tycka att jag glömt nått är det bara fråga 😊

Smärtan
Många frågar, och framförallt de som inte fött barn själva. Jag kan säga att jag tycker absolut inte att det var så farligt som jag trott. Jag känner min kropp väl och jag hade full koll på min andning genom varje värk, framförallt så tog jag en värk i taget och njöt varje gång det blev värkvila. Men ja jag som varit vaken i ca 24h när det blev dags för sluttampen.. Fyfan vad slut jag var och nä det jag hört vissa säga om att när man väl får krysta så är det en befrielse och känns skönt... Kan inte hålla med där, hade hellre haft värkar flera timmar till 😂 För vid krystning tog verkligen kroppen över och gjorde mycket själv och "jag" hade inget att säga till om. Men det gick ju iallafall.

Kärlek vid första ögonkast?
Ut kom hon.. och jag var helt slut. Kommer alltså inte ens ihåg att hon skrek. Dock har både Robin och mormor sagt att hon skrek, men det är inget jag registrerat. Och så får jag upp henne på bröstet.. Visst var hon fin och jag pratade med henne, men nån överväldigande lycka kände jag inte. 
Sedan började dem nästan direkt och kläma mig på magen och undersöka mig där nere så att säga.. Och då brast det för mig, jag ville inte hålla i Molly så Robin fick ta henne. Sedan när allt lungnat ner sig fick jag hålla henne igen och amma henne för första gången innan det var dags att duscha av sig.

Min höga integritet
Detta var ju en av andledningarna till att jag tyckte det skulle bli jobbigt. Och ja det var jobbigt och jo jag tänkte på det varje gång (eventuellt inte sista gången för då var jag så jävla trött och borta). Robin fick alltid hålla mig i handen vid undersökning och kan ärligt säga att tårarna rann så gott som varje gång. Löjligt kanske vissa tycker men jag är bara ärlig 🤷‍♀️
Tur var väl också att Robin visste att jag tyckte det var jobbigt att bli "blottad" för han kämpade med att skyla mig då jag själv var alldeles för trött och slutkörd för att orka göra nått åt saken. För kan ju säga att jag mötte EN.. EN barnmorska som gjorde allt hon kunde för att jag inte skulle känna mig så utelämnad, utan att vi behövde påpeka det.

Efteråt
Då allt var klart, jag hade fått duscha/klä mig osv. Det var en lättnad, nu fick jag bara fokusera på min dotter och mig själv vilket var skönt. Vi var kvar på BB i 4 nätter, mest för att mitt blodtryck vägrade gå ner men också för att de ville se att Molly kom igång och började gå upp i vikt och att hennes gulsot inte blev värre.
Kroppen var mörbultade de första dygnen men jag tyckte det gick över ganska fort. Efter 2-3 dagar hittade jag tillbaka till muskelaturen som gjorde att det inte längre kändes som att hela underedet skulle rammla ut 😂 ( Ja att göra nummer 2 är fett läskigt första gången, men det går ju bra men det tog lite tid 😂)

När vi kom hem
Sömnen är sisådär mellan varven, man blir trött, lättretlig och känner sig totalt värdelös som förälder. Den känslan kommer och går tillsammans med tröttheten, men man tar en dag i taget. 
Nu har vi ju min mormor här ett tag till och hon avlastar ju oss med ex en så enkel sak som att damsuga eller tömma/fylla diskmaskinen. Sånt som inte riktigt hinns med alla dagar då man är som mest trött.
Kroppen känns nu ganska bra igen (träningsabstinens på hög nivå) och jag börjar få tillbaka styrkan och orken och jag har inte längre ont nånstans. All vikt jag la på mig under graviditeten är snart borta (mycket var vatten och gick upp ganska mycket sista veckorna) 17 kg gick jag upp totalt och nu 13 dagar postpartum är jag 3kg från utgångsvikt. 

Det var lite tankar/känslor om hur jag upplevde allt, hur jag mår nu osv. Kan spontant säga att jag i nuläget inte är jättesugen på att behöva gå igenom samma sak igen inom en snar framtid.
Nu ska vi bara njuta av tiden med lilla Molly så får vi se vad framtiden har att erbjuda.
Har ni några frågor om nånting så är det bara fråga på 😊
Tänkte även bjuda på lite bilder.




Lite bilder på Molly 😍
Samt bild på hur min kropp såg ut före bebis, med bebis och dagen efter förlossning. Nu var jag ju som sagt inte jättestor men endå sjukt vad kroppen återställer sig fort.

Min förlossning del 1

Då har det gått 8 dagar sedan våran lilla Molly kom till världen och jag har tänkt försöka skriva ihop en förlossningsberättelse. Kommer även att här i dagarna skriva lite om mina känslor före och efter förlossningen, om hur jag mår och tyckte att allting var. Men vi börjar med min förlossningsberättelse.

OBS! Detta är mina egna upplevelser och hur jag upplevt det. Jag förskönar ingenting utan är 100% ärlig utifrån vad jag kände. Alla förlossningar är olika och alla behöver inte uppleva just detta.

Måndag 21 januari
Hade tid hos läkaren vid 9 på morgonen, då vi visste att det kunde bli igångsättning hade vi packat allt och var redo att stanna.
Efter lite undersökningar bestämms att jag ska sättas igång och jag får ta lite prover, får ett rum och en pvk. 
Jag blev igångsatt med läkemedlet cytotec, ett läkemedel som ska göra att livmodertappen utplånas och förhoppningsvis öppnar sig. Fick min första dos vid ca 12.00 och skulle ha en dos varannan timme.
Efter första dosen går vi till caffeterian och äter lite lunch. Känner att nått börjar hända i magen men än så länge väldigt svagt. Vid 14 får jag andra dosen, sammandragningarna tilltar men är fortfarande inte smärtsamma. Vid ca 16 blir jag uppkopplad på ctg för att se hur lilltjejen mår, det visar sig att hon är lite stressad och man avvaktar lite med tredje dosen och får ligga med fortsatt ctg. Får till slut tredje dosen men får fortsätta ligga med ctg. Vid ca 20-21 får jag min fjärde dos cytotec och nu kan jag inte längre ligga stilla utan vill vara uppe och vandra eftersom värkarna gör det sjukt obehagligt att ligga stilla. Här börjar även mitt blodtryck bli lite väl högt, så blir proppad med diverse blodtrycksmediciner (som för övrigt inte hjälpte alls). 
När nattpersonalen kommer vill dem undersöka hur öppen jag är, men då jag är akut kissnödig får jag gå på toa först. Och då gick slemproppen! Jahapp tänkte jag och satt på mig en sån där fin blöja 😂, tur var det för hinner bara ut ur badrummet och prommenera lite grann så går vattnet. (Här hade Robin gått och låst in sig på toa, varpå jag ropar att nu får du komma ut för nu gick vattnet!) 
Larmar på personalen och blir undersökt, är bara öppen 2cm men nu jävlar börjar värkarna ta fart. Mitt blodtryck är fortfarande oroande högt och det bestämms att jag ska få epidural bedövning redan nu då det kan sänka trycket en aning. (Här någonstans får jag även prova lustgasen på lägsta nivå då jag endå inte har jätteont än).
Narkosläkarn kommer och lägger en eda och jag tänker perfekt nu kommer jag få vila och värkarna kommer avta en aning. Oj så fel jag hade... EDAn gav inte nån eftekt alls! Efter ca 30-40min kommer läkaren tillbaka och kollar min känsel med en isbit. Jag hade i och för sig nedsatt känsel för kyla meeen smärtan blev det då ingen skillnad på överhuvudtaget.
Jahapp det var ju bara kämpa på med lustgasen (som fortfarande är inställd på lägsta styrkan) och jag kämpar på i ett ex antal timmar. 
Tisdag 22 januari
Tidig morgon och jag kämpar för fullt, har typ försjunkit i min egen bubbla. Andas genom värkarna och försöka tajma in lustgasen i tid. Klockan är nu strax efter 05 på morgonen och jag blir undersökt och det visar sig att jag är öppen 5 cm. Barnmorskan frågar om jag vill ändra ställning och jag säger att jag vill komma upp och stå. Sagt och gjort så ställer jag mig med svävare och först här frågar jag om lustgasen är på max styrka? Barnmorskan kollar och säger då hehe oj den står ju på lägsta fortfarande men jag höjer den till max nu. Jag har helt tappat omgivningen här och har ingen aning om rum och tid, vi ringer mormor som kommer dit och vid ca halv 6 känner jag bara hur värkarna helt ändrar karaktär och jag förstod att nu är det dags att krysta. Säger till barnmorskan att NU är det dags att krysta! Nä men du var ju bara öppen 5cm men vi kan kolla hur öppen du är. 
Blir undersökt och jajamän jag var öppen 10cm (har alltså genom att stå med svävare och gungat med höfterna öppnat mig 5cm på ca 30-40min). Får lägga mig på sida och börja krysta. Här är jag helt borta, totalt insluten i mig själv. Jag bara kör mitt race! Har fått veta i efterhand att jag typ somnade mellan krystvärkarna och ja det är nog inte så konstigt för jag har vid den här tiden nästan varit vaken i 24h. 
Kl. 06.48 kommer vår lilla Molly till världen! Jag var så pass slut och borta att jag inte ens har minne av att jag hört henne skrika när hon kom ut. Jag vet bara att jag fick upp henne på bröstet och då var hon tyst och lugn. 50cm lång och 2950g vägde hon.

Efterbördsskedet
Jahapp dags för undersökning och utkrystande av moderkakan. Kan ju säga att ja moderkakan var ju inga problem att krysta fram. Men att bli undersökt och klämd på magen direkt efter att man klämt ut en 3kg klump var fan ingen höjdare. Kan nog säga att det var de värsta av allt! (enligt mig iallafall) Hade hellre haft värkar i flera timmar till. 
Att ha någon som först står och klämmer/trycker dig på magen när du är nyförlösst... Ja asså ingen kommentar. Sen att få underedet undersökt typ direkt!?! Sydd och hela köret innan du knappt hunnit fatta att du fött barn. Nä kan säga att lilleskuttårarna sprutade. Hade inte gråtit under hela förlossningen men då jävlar. Ville inte hålla i Molly så hon fick vara hos Robin under tiden. Ja det är nog efterbördsskedet som traumatiserat mig mest.

Till slut var allt klart, jag fick hålla Molly och hon fick komma till bröstet. Vi fick födelsedagsfika och jag fick duscha. Robin somnade en sväng i fotöljen (fick otroligt fint stöd av honom under hela förlossningen). 

Det var min förlossningsberättelse. Tänkte även bjuda på lite bilder.


Bilder tagna bara minuter efter att Molly kommit till världen ❤

Snart så 😍

Ja då har vi varit hos läkaren idag. Mitt blodtryck börjar smyga sig högre trotts medicin men inte så att dem är jätteoroliga för det, läcker protein gör jag fortfarande men inte mer än vanligt.

Efter lite undersökningar kläcker underläkarn som jag hade idag ur sig att ja vi har planer på att försöka starta igång dig... imorgon!?!.. Nänä vänta lite här jag tar ju examen på fredag kan vi inte skjuta lite på det? Efter att fått prata med överläkaren så kommer vi överens om att igångsättning sker på måndag, så länge jag inte blir akut dålig (ska på kontroll på lördag igen).
Så ja.. blir det igångsättning på måndag då har vi mest troligen bebis här iallafall mitten på nästa vecka 😍 Har ju bf på onsdag så kanske kommer hon då? Spännande! 🙈

Nu börjar det bli väldigt verkligt och av någon andledning blir jag på nått sätt rätt lugn inombords. Jag är väl så less på graviditeten nu + att jag typ inte sover om nätterna. (Jaja kan bli värre sen, jag vet. Men då är det iallafall en vettig andledning). Lite räddsla och oro bubblar såklart också i kroppen, men endå känns det mer lungt nu än det gjort tidigare.

Vet att jag kommer ha bra stöd hela vägen och nä mig kör man inte över. Och Robin är något så otroligt fin när han märker att jag tycker nått är jobbigt, vilket gör allt mycket lättare 😊

Står lite i frågan om jag ska filma lite under förlossningen 🤔 Vet själv att jag uppskattar sådanna grejer då andra gör det och dessutom blir det ju inte riktigt en vanlig förlossning då jag faktist blir igångsatt.
Vad tror/tycker ni?

Nu ska jag iallafall försöka sova, vilket varit ett helvete hela veckan 😪 Jaja kan ju sova länge imorgon om jag vill 😁.
Gonatt! ❤

Haha bjuder på en bild på mig själv från då jag skulle döpas (Såå chubby 😂😂).

lalliiz.blogg.se

Hej! Laila heter jag och är 22 år. Jag bor i Skellefteå tillsammans med min sambo och våran dotter, samt våra tre katter. Jag är nyutbildad sjuksköterska men just nu är jag mammaledig. Här får ni följa min vardag och mina intressen, eller ja lite allt möjligt för den delen!

RSS 2.0